JohanEng

För några månader sedan så träffade jag en skolkamrat från högstadiet, som jag stannade och snackade med. Hon sa att jag hade förändrats väldigt mycket sedan högstadiet. Det va lite lustigt, för vi lärde aldrig riktigt känna varandra så väl på högstadiet heller.. att till och med hon märkte av det. Det fick mig att tänkte på hur mycket jag verkligen hade ändrats, och det va mer än vad jag hade förstått. Jag tänkte väl att de som lärt känna mig under högstadiet kunde märka av att jag hade ändrats lite, men att hon märkte det! Jag har insett att jag verkligen är en annan person än den jag va när jag började gymnasiet, och det är till det bättre! 
 Jag känner att jag har verkligen funnit mig själv på något sätt. Eller, jag va på olika sätt under högstadiet.. hade väl lite olika "stilar", fast inte klädstilar eller så, utan olika slags sätt att vara på bara.

I sjuan va jag den mest tillbakadragna i hela årskursen,- vågade inte ens hälsa tillbaka om det va någon som sa Hej när man gick förbi någon.. mobbad blev jag också, såklart. Fast aldrig fysiskt, det va bara ord. "Fetto! Tjockis!" och så vidare... Jag har aldrig varit någon som bryr sig om vad folk tycker om mig, åtminstone när det är negativt, så jag gick aldrig iväg och grät eller något. Tyckte nästan mer synd om de som sa så till mig.. Men när det gällde att lära känna folk så va jag nog ändå rädd av någon konstig anledning. Rädd att folk skulle "lära känna" mig och sedan göra narr av mig inför andra vänner. Lite som Bridget Jones-filmen när hon blir bjuden till "masskerad" och sedan är hon den enda som är utklädd.... Lurad, sviken. Jag stod vid mitt skåp i princip hela läsåret.. Jag tycker nu att jag va rätt korkad som tänkte och gjorde så, men så va det iallafall.

I åttan vet jag inte riktigt hur jag va. Det va i början av åttan, när vi hade bytt runt i klasserna, som det va några som började hälsa på mig, och jag vågade hälsa tillbaka och hade bestämt mig för att lära känna folk på riktigt. Jag försökte väl anpassa mig till de som jag va kring, men det blev bara konstigt.. Kan verkligen inte förstå hur jag tänkte, men jag så gjorde jag iallafall.

I nian va jag mig själv. Ja, som jag va då. Det va först då som jag verkligen började träffa folk, inte bara på skoltid. (Det låter säkert sorgligt, men så såg mitt liv ut innan. umgicks inte med någon privat under sjuan och åttan..) Jag hade ett par stycken som jag kunde umgås med lite då och då på fritiden. Hade aldrig en "bästa kompis" eller så, men jag hade några jag kunde träffa då och då. Blev bjuden på någon fest lite då och då också. Då kände jag att jag hade gjort personliga framsteg på något sätt. Ingenting jämfört med nu dock. Men så va det i nian i alla fall.

Nu har jag gått första året på gymnasiet.- Helt nytt folk! Det va nog det jag behövde. Nytt folk, ingen som kunde tänka tillbaka och komma ihåg hur jag va i sjuan eller åttan (främst) och ha tankar utifrån det. Jag är glad att det hände mig, att jag har träffat vänner som lärt känna mig som den jag är och gillar mig för den jag är. Jag kan verkligen inte förstå hur jag tänkte under mer än halva högstadie-tiden... Jag är ju inte ensam från min högstadie-skolan på gymnasiet jag går på, men jag tror att många av de eleverna som vet hur jag va på högstadiet, har märkt av att jag inte är likadan nu. Det är en go känsla.